Jag är femton år och jag vill inte dö

I en källare i Budapest satt Christine Arnothy och skrev sin dagbok, medan striderna rasade över huvudet på henne och ett ammunitionståg utanför när som helst kunde detonera. Tiden är de fasansfulla månaderna 1945, då ryssarna erövrade staden från tyskarna, medan ungrarna själva sökte sig ned under jorden i väntan på den dag då de på nytt skulle kunna komma upp i ljuset. Förutom Christine och hennes föräldrar bor en handfull människor av skilda slag i källaren: den unga modern med sin lilla baby, bankiränkan som bara bekymrar sig om sina pengar, Eve och Gabriel, de bägge älskande. Men framför allt är där Pista, som med sitt glada humör inger dem alla förtröstan och hopp, som skaffar mat och läkemedel och till sist stupar med några burkar torrmjölk åt babyn i ryggsäcken.

Christines berättelse, som bygger på hennes autentiska dagbok, äger i dessa dagar en fruktansvärd aktualitet. Den verklighet vi dagligen möter i tidningar och radio, upplever vi här sedd med tonåringens ögon. Skillnaden mellan då och nu är visserligen stor: Christine och hennes medsystrar kämpade inte, för dem var ryssarna lika förhatliga som tyskarna. Men ett har de gemensamt med sina unga systrar och bröder av idag: förvissningen om att frihet är det enda ting. Människorna omkring Christine är långt ifrån alla sympatiska - de är snikna, egoistiska, inkrökta i sin egen lilla värld. Och dock, genom Christines berättelse går det som en röd tråd: våld kan aldrig segra - mänsklig gemenskap, offervilja och kärlek får alltid sista ordet.

Christine Arnothy lyckades med sina föräldrar fly ut ur Ungern. Hon är numera bosatt i Paris och har, förutom Jag är femton år… också skrivit en roman. Hennes skildring från belägringstiden, som här presenteras för svensk publik, har översatts till nio språk, i Frankrike belönats med le Prix Vérité, och överallt hälsats som ett gripande dokument om vår tid.